40-årskrisen, vad är det?

Är myten att män som fyller 40 köper motorcykel eller sportbil för att hålla ungdomen vid liv verkligen sann? Kanske är det så, jag vet ett par som gjort det, men om det är av åldersångest eller för att tiden och pengarna faktiskt finns för ens egna inressen när barnen börjar bli stora kan jag inte svara på. Om man ser till medelåldern som i Sverige är runt 80 år för kvinnor och män som hel grupp är det ju faktiskt så att man vid 40-strecket går över i andra halvlek. Man inser att livet faktiskt inte varar förevigt och man vill uppleva sin ungdoms drömmar. Kan det vara svaret på frågan? Är det motorcykar och sportbilar som unga pojkar drömmer om? Ja, många gånger är det nog så. Och varför införlivas drömmarna runt 40? Flera logiska förklaringar kan ges; man har ofta en stabil ekonomi, barnen börjar bli stora och man får mer egen tid, man vet vad man vill och så vidare....och ändå dras slutsatsen att det är en ålderskris. Lägligt nog så här ett par år före min egen 40-års dag och ett par dagar före min makes dito har familjen utökats med ännu en fyrbent varelse. Benen är långa och vackra och bär upp en underbar familjehäst som förhoppningsvis och förmodligen kommer ge hela familjen en fantastisk tid under många år. Grandego är en 12-årig varmblodig travare som är en riktigt underbar häst, lite större och lite mindre utbildad än vad som var tänkt, men vi fastnade för varandra direkt vid provridning och sedan var det kört...jag var bara tvungen att ha honom, vi valde varandra. Efter bara 2 dagar hos oss känner han igen ljudet av vår bil och kommer när vi visslar på honom i hagen. Att få uppleva det igen efter 20 års saknad av Bronco är helt fantastiskt. Jag har alltid varit överytygad om att man bara träffar en sådan häst i livet och kunde aldrig tänka mig att jag skulle var förunnad denna känsla en gång till. 40-årskris eller inte så har jag väntat på en egen häst sedan en höst dag 1976 eller 1977 då jag hittade ett litet shettisföl på Ulrika marknad. Den gången blev det nej med motiveringen att man inte kan ha hästar på balkongen. Att antal år senare gjordes en deal att jag skulle få hjälp med driften av hästen om jag kunde spara ihop till den själv, stort fiasko blev det då jag gärna köpte godis, hästgrejer till sköthästen och en massa annat som ledde till att sparandet dröjde ända till nu. Nu ska här njutas av andra halvlek tillsammans med stora barn, make och stor häst...

Fem veckor...

...har gått sedan senaste inlägg. Under den tiden har jag lyckats ramla av hästen med lite muskelblödningar som följd, hjälpt min 5-åring att påbörja sin ryttarkarriär och även själv tagit mig upp i sadlen igen. Den ofrivilliga avstigningen orsakades av en and som flög iväg precis bredvid oss, Toppis fläg åt ena hållet och jag åt andra...sedan fick jag gå hem till stallet eftersom Toppis fick väldigt bråttom. Väl tillbaka ser jag hästen stå helt lugnt på stallplan tuggandes på en liten grästuva som hon lyckats hitta. Det blev stor dramatik när lillebror fick skjutsa maken till stallet eftersom jag insåg att jag inte skulle kunna köra bilen hem själv. Resten av dagen tillbringades på akuten. Ingen angenäm plats för patienter...man får vänta länge och under den långa tiden höra alla andra gnälla över hur länge man får vänta och att det är förjävligt. Efter att ha varit bakom kulliserna på akuten som student klagar jag inte på väntetiderna då jag vet att den sjukaste får hjälp först. HAr man små skitproblem ska man inte åka till akuten, man ska gå till vårdcentralen och där bli remitterad till specialistläkarna. Det är alla som åker till akuten för öronsus, skoskav och andra ICKE akuta ärenden som skapar köer och väntetid. Nog om detta. Ludvig har påbörjar en ryttarkarriär. Han rider stolt omkring på lilla Isolde, en alldeles bedårande liten fjordingflicka som har ett lagom långt steg för att en liten kille som Ludvig ska kunna rida lätt på henne utan att studsa ur sadeln. Han tycker dock att det är svårt att sköta henne eftersom han inte når upp att borsta mer än i stort sett benen och under magen. Han har löst det på ett logiskt och klokt sätt. Han har önskat sig en häst, en liten en som man kan borsta hela vägen. Han är ju för go'! Till saken hör också att vi till hösten ska försöka hitta en liten häst som ska ingå i vår familj. Familjens första egna häst, den ska vara liten, riden, körd, snäll och enligt Ludvig vit eller brun. Ludvig har varit med i sin första hopptävling, startade i klassen bommar på marken när det var påskhoppning med maskeradtema i stallet. Han red lätt genom hela banan och räknade högt hela vägen - ett-två-ett-två - med en flåsande clownklädd mamma som sprang med och var behjälplig med styrningen och farten. Han var utklädd till indian med fjädrar i man och svans på Isolde, full indianmundering med dräkt, pilbåge, koger med pilar fastsatt i sadeln, fjäderskrud på huvudet och krigsmålat ansikte. Han gjorde succé och vann pris för bästa utklädnad.Efter som han red felfritt fick han också en clear round-rosett. Rosetterna åkte med till dagis för att visa. Själv tog jag mig upp i sadeln för att vara med i klassen 30 cm. Det gick bra, felfri och rosett, men priset blev ökad smärta i rygg och vä ben, men det var det värt. I veckan som gått red jag ut ensam för första gången efter fallet. Det gick bra och jag har även inhandlat en ny ridhjälm med tanke på att den gamla var 20 år och förmodligen inte skulle göra mycket nytta om jag åkte i backen med huvudet före. Nästa vecka blir det ridlektion för min egen del och kanske kan Ludde hänga med och rida nån dag. Om två veckor ska vi hjälpa Hanna med hästarna hela helgen, ha morgonsysslorna och äta fruksot i stallet...ska bli så mysigt. Men först ska det avverkas s:t Georg-firande på scouterna där min stora duktiga kille ska få lite märken under märkesceremonin. Och så ska vi två åka på scoutläger nästa helg, det ska bli så mysigt. När jag nu sitter och sammanfattar allt vad som gjorts och ska göras inser jag att min vardag har blivit väldigt förändrad under den senaste tiden...från att aldrig göra något till att sällan vara hemma. Det är så underbart att barnen börjar bli stora och att de ha hittat intresen som de vill ägna sig åt...ännu mer positivt att de båda gör saker som jag själv gillar, det blir ju lättare att engagera sig, men jag skulle gärna vilja att Hampus framöver även skulle vilja syssla med någon form av sport så att han kommer igång och rör på sig lite mer, men antingen kommer det eller så gör det inte. Man kan ju inte välja åt barnen vad de ska göra...även om jag försökt att locka med både fotboll, handboll och friidrott till honom.

Föräldraskap i vardagen

Har idag fått en mängd tankar väckta till liv av en kommentar på FB. Tråden handlar om huruvida man ska låta ett barn som är 5-6 år gå hem själv från förskolan. Själv skrev jag i tråden att det måste bero på barnets mognad och hur vägen att gå hem ser ut och dess längd. Snart haglade det in kommentarer om kärlek och trygghet och vad man som erfaren pedagog anser i frågan. Dom beslut man som förälder fattar gör man utifrån vilken typ av barn man har framför sig och hur man har uppfostrat sitt barn. Ett barn om klarar av att gå en kort bit på en cykelbana mellan förskolan och hemmet utan att vara rädd eller hamna på avvägar är förmodligen trygg sig och litar på att mamma eller pappa är hemma och möter upp i dörren. Då kanske det inte är så mycket att orda om. När man dessutom låter barnen gå till kompisar i området blir diskussionen på något sätt helt ointressant, färinte kan det vara värre att gå ett antal meter mellan hemmet och förskolan än att gå till en kompis som kanske till och med bor intill förskolan.

Dagens samhälle går inte att jämföra med hur det var på 70- och 80-talen när vi barn var ute sent på kvällarna på sommaren, var ensamma i skogen (jag t.o.m. i Rydsskogen)och åkte själva med bussen. Men om våra barn inte får vistas ute i våra områden och träna på att vara självständiga, hur ska det då gå för dem när de måste klara sig mera självständigt. Jag kommer själv ihåg när jag gick till affären åt mamma eller mormor när jag var 6-7 år. Jag kommer ihåg känslan av att känna mig stor och duktig, att jag faktiskt bidrog med en uppgift i vardagen. En kommentar i den tråd som grundade dagens inlägg går ut på att de flesta föräldrar idag jobbar heltid och att det måste vara en smidighetsgrej om man låter barnen gå hem själva. Helt befängt uttalat. Mina barn går tillsammans hem utan någon vuxen ibland och följden av detta blir då att vi får mer lugn tid i harmoni hemma om jag stannar och handlar medan dom går hem. Vi spar lite tid och får mycket trevligare i slutändan när barnen slipper följa med till affären och handla. Det finns till och med dagar när de ber om att få gå hem själva för att de tycker det är kul att få vara bara som två. Känns inte som om de är otrygga ett enda dugg.


I den här diskussionen kan jag inte låta bli att lägga till annat som dyker upp i mina tankar. En sak är att alla vuxna i samhället betalar skatt varav en del går till skola och barnomsorg, vi föräldrar betalar även varje månad en del av vår inkomst till samma instans. Jag kommer ihåg när min mamma ringde och var upprörd över fritids som inte hade haft en aning om ar min lillasyster var när hon skulle hämtas. Hon var då 6 år och hade gått i förskoleklass och på fritids i ca en vecka. Det visade sig att hon var i ett skogsparti intill skolan och personalen var helt säker på att hon hade gått hem. Då var hon bara ett par månader äldre än när hon gick på förskolan.
En annan sak som bör nämnas är det brev jag själv fick från skola/fritids efter att jag hade skrivit till dem och frågat om min son fortfarande får hjälp att komma ihåg sina toalettider. I svarsbrevet får jag information om att man på fritids har ett högt arbetstryck pga av många barn och lite resurser så att man som personal glömmer bort att påminna. För att minska risken för njurskador är det viktigt för mitt barn att gå på toaletten ofta och det om något borde var viktigt att prioritera. Ger det mitt barn trygghet? För vad är trygghet och vem är det som fastställer definitionen? Jag som jobbar med äldre blir helt förskräckt av en sådan kommentar för om vi som arbetar med äldre och då framför allt inom de privata vårdföretagen får det mycket hett om öronen om våra äldre inte får hjälp med toalettbesöken. Titta bara i media hur man målar upp skräckhistorier kring avföring och urin. Med detta säger jag absolut inte att det är en bagatell, tvärtom, men det är lika viktigt för alla som är i behov av någon form av omsorg att den är individuellt anpassad och att man ser till att ha resurser som tillgodoser behoven. Den kommunala skolan måste börja tänka kvalitet och sätta barnens bästa i första rummet. Jag fick ett förslag om att Hampus kan ha ett larm av något slag när det är dags att gå på toaletten. Ja, och hur skulle det bli för honom om det piper om honom med 1-1,5 timmars mellanrum? Då skulle de andra barnen reagera och ur kul kan det vara för den har larmet i fickan?

Summa summarum vill jag bara få fram att våra barn är vår framtid och de blir vad vi gör dem till. Samhället ser ut så idag att man har fritids och förskolor och då måste man samarbeta mellan hem/skola/förskola utifrån varje barns behov och förutsättningar.

Prestige och livskvalitet

Varför ska så mycket handla om prestige i vår vardag? Själv sätter jag ofta hög press på mig själv och frågan är om det är så att människor runt omkring mig skulle döma mig och se ner på mig om jag lät mig slappna av en stund. Om jag faktiskt skulle kunna skita i om det är en fläck här eller en sak där. DEt kan avslöjas att jag faktiskt gjort det hela förmiddagen idag. Skickade iväg make och barn på bio för att jag skulle göra den stora årliga resningen i barnens rum. Vad händer? Jo, jag kollar min mail och fastnar vid datorn för att sedan fara upp som en tok och börjar springa runt och plocka, plocka och plocka. Jag har heller inte motionerat mer än det som blir när jag rider 1 gång/vecka. Frågan är vem som bryr sig, men det är svårt att inte tro att folk ser ner på en när man ser alla inlägg på Facebook, Twittero ch allt vad det heter. Jag förstår inte hur folk hinner och orkar gå upp kl 4 för att hinna springa 2 mil före jobbet, baka frallor till frukost och sedan handla och laga mat för hela veckan efter att ha arbetat 8 timmar för att kunna betala huslånet till den svindyra villan som imponerar på de flesta. Jag fattar det bara inte. Är alla som har en sådan vardag lyckligare än jag och min lilla familj som bor i hyreslägenhet på tredje våningen, kör rostig Volvo, och båda arbetar deltid i vården. Det är så många gånger som man möter en nästan äcklad blick när man talar om vad man gör och vart man bor. Men vi har mycket tid med våra barn, vi kan resa ut i världen och se os omkring och vi är lyckliga med att slippa tänak på bortblåsta takpannor och skyhöga elräkningar. Just nu i alla fall. Visst vill jag äga min bostad och kunna gå ut i min egen trädgård, men inte till det prestigefyllda priset att slita ut mig, min man och mina barn på kuppen.

Nej, vi stannar nog kvar i vår fyra med utsikt över garagen ett tag till och njuter av våra barns uppväxt och har en gnutta livskvalitet tillsammans en tid till..

Ladda inför morgondagen

Imorgon är det så dags för nästa besök på barnkliniken med äldste sonen. Inget vidare att ladda inför detta när jag vet vilken ångest min älskling har inför detta. När jag försöker ladda mina batterier för att klara av att se mitt barn genomgå alla undersökningar och behandlingar tänkter jag på alla andra föräldrar som har barn med olika medfödda eller senare uppkomna diagnoser av olika slag. När man pratar skuka barn är det ofta de allra sjukaste barnen man syftar till. Utöver dessa finns mängder av barn med olika sjukdomar som påverkar deras vardag och förmåga att leva ett vanligt barnliv med alla dess utmaningar och möjligheter. Barn med t.ex epilepsi, hörselnedsättningar, inre missbildningar etc. Mitt barn är ett av dessa och jag vet hur frustrerande det kan vara att orka stötta och peppa när man helst av allt vill kasta sig på golvet och gråta. När jag såg hur urinledaren som redan är opererad vidgade sig vid tidigare röntgenundersökning ville jag bara skrika rakt ut, gråta, sparka och skronga därifrån. Som mamma kan man inte göra så utan man får snällt stå kvar, hålla sitt barn i handen och svara enkelt och sakligt när barnet frågar vad det är vi ser på bildskärmen.
Ibland kan jag önska att vi som föräldrar fick frågan hur vi upplever situationen i enrum utan barnet. Varför? Jo, för att kunna ställa frågorna som man inte vill ställa inför barnet. Och för att få ur sig frustrationen över hela situationen. Hur ska jag kunna stötta mitt barn att delta i olika aktiviteter som jag vet bidrar till ökade risker för läckage och hur ska jag kunna motivera honom att vilja åka scoutövernattningar när jag vet att han kan väta sovsäcken. Vad jag vill ha sagt med detta är att även föräldrar till barn som är "lite" sjuka kan behöva stöd och hjälp att hantera sjukdomen, symtomen och de situationer som kan uppstå i vardagen.

Orättvisor och vardagsproblem

Har nu i en hel vecka gått och retat mig på att H&M inte hade några armband, halsband eller andra accessoarer till killar längre. Ludvig ville ha ett armband i fuskläder med nitar på som brorsan. Glada åker vi till stan för at inhandla denna viktiga ateralj. Vi letade och letade, när vi sedan frågar ett butiksbiträde svarar hon snorkigt att om dom har nåt så hänger det längst in på en ställning. Väl där blir Ludvig grymt besviken, där finns några neonfärgade svettband till handlederna och ett par gubbrandiga hängslen. Till vänster om denna ställning finns ett helt hav av flickfluffiga utsmyckningar i all jordens förger och former. Ludvig har tidigare i sitt femåriga liv drömt sig bort bland dessa hyllor iklädd sin lillmosters urväxta tunika och glittriga leggings, men nu börjar han bli stor och vill vara en tuff och snygg kille med alla dess attribut. Synd bara då att vårt samhälle hämmar våra pojkar genom fördomar och gamla mossiga idéer om att killar som smyckar sig med accessoarer och glada färger är transvestiter och homosexuella. Det som retar mig mest är att det var så många som påpekade att Ludvig kunde ta skada av att få vara "flickpojke" när han var mindre. Att jag var en pojkflicka med snaggad nacke och trasiga jeans vars fickor var fulla med gamla korkar, stenar, skruvar och allehanda andra grabbiga ting var inget som någon reflekterade över. Min mamma fick förmodligen en klapp på axeln för att hon var så tillåtande och lät mig leva ut i sann jämställdhetsanda, leve den flicka som ger sig in i den manliga världen. Vad är skillnaden undrar jag? Är inte jämställdhet att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och möjligheter? Då undrar jag varför våra pojkar fortfarande 2012 blir ifrågasatta och ibland till och med mobbde om de har rosa tröja och lyssnar på pojkband. Var är jämställdheten, jämlikheten och allt det där. Förmodligen är det många kvinnor som kommer att avsky mig nu,men män är ta mig tusan också utsatta för könsdiskriminering. Jag tror på lika lön för lika arbete och lika vård och allt det där, men en jämställdhetsdebatt ska vara just jämställd. Min syster berättade för en tid sedan att hon hört någon uttala sig om att män inte var kapabla att ta hand om sin avkomma. Att det faktiskt rent av är farligt för barnen att tillbringa för mycket tid med sina barn. I så fall kommer mina barn inte få det lätt som tillbringar mer tid med sin pappa än mamma då jag jobbar mer procent och min man för det mesta är hemma på eftermiddagarna. Han var desutom föräldraledig med barnenhelt frivilligt utan tvång från staten. Kanske dags att söka hjhälp för mina grabbar som både vill ha smycken och fina kläder och dessutom tillbringar mycket tid med sin pappa. Man här ju själv hur fånigt allt detta är.

Jag kommer fortsätta leta efter ett armband till Ludvig och nästa gång de vill ha röda, rosa eller andra glada färger på kläderna kommer de få det. Vill de ha kjol och klckaskor på avslutningen får de det också, för jag tror på en värld där alla oavsett kön är lika mycket värd och helt normal även om det innebär att en eller båda fötterna hamnar på det andra könets spelhalva.

För att återgå till våra älskade män, som ialla fall jag inte vill leva utan, så finns det många olika tillfällen när de blir minst lika diskriminerade som vi kvinnor. Ta bara adoption. Kvinnor kan ensamstående adoptera ett barn utan att någon höjer ett ögonbryn. Det är ju helt okej i dagens samhälle. Men varför blir folk mer brydda om det är en man som vill adpotera. För inte länge sedan var detta helt otänkbart. Varför då? Är en ensam pappa sämre än en ensam mamma. Jag hade själv inte någon riktig fadersfigur under mina första år i livet och det har satt sina spår genom att jag fortfarande kan sörja att jag inte hade vad mina kompisar hade. En pappa är lika viktig som en mamma och alla barn behöver en av varje.

Nu har jag fått ur mig lite av mina frustreringar som jag burit på under veckan som gått. Jag hoppas att många läser det här och att det blir en vild diskussion som sprider sig land och rike runt för jag är så in i Norden trött på att höra alla kärringar klaga över sin situation och att männen privilegias hela tiden. Vårt samhälle kommer bli både jämställt och jämlikt när vi kärringar står på oss i löneförhandlingar och liknande samtidigt som vi släpper in männen på vår planhalva.

nya utmaningar

.

Idag har jag lämnat ett härligt gäng för att gå mot nya utmaningar. Inte så mycket att säga om det förutom att det säkert blir jättebra i slutändan även om det känns trist att lämna det glada gänget.

Det har varit många dagars arbete i ett streck, men imorgon är det ledig dag och den ska spenderas med hästar, barn och make. Det ska bli härligt!

På lördag väntar arbete på dagen och sedan blir det mycket fnitter när jag ska till Skäggetorp på rolig tillställning. Jag tror att kvällen kommer avslutas med något roligt litet inköp. På söndag ska jag för första gången på 2 veckor vakan av mig självt utan klockradio och fan tar den som väcker mig. Jag funderade under eftermiddagen om det är värt att slita som man gör periodvis. Vem blir lyckligare av det? Jag? Vet inte, men det är ju kul att få lönespecen månaden efter, dessutom kommer det förhoppningsvis synas på resultatet i mitt arbete och det är alltid kul att lyckas. Mina barn? förmodligen inte när de inte sett mamma på ett par dygn. Maken? kanske med tanke på ovan nämnda lönespec och planerad semsterresa. Chefen? Förmodligen men bara om jag inte bränner ut mig för då har han inte längre lika mycket nytta av mig. PÅ det stora hela är det alltså inte så många som tjänar så mycket på att en människa sliter hund. Den som egentligen får ut mest av det är jag själv som kan vara stolt över min insats och dessutom få några extra kronor för det så att jag kan ge mina barn och min man en underbar semester i sommar. Det kommer vi behöva efter året som gått med alla utmaningar i såväl arbetet som i familjen.

Nu är det dags att avsluta denna dag och ladda batterierna så at både jag och familjen kan njuta av den lediga dagen i fulla drag

Mycket känslor och dags att varva ner

Massor på jobbet, massor hemma och helst av allt skulle jag just nu vilja packa en väska och ge mig iväg med min familj. Vart? vet inte, men det spelar inte så stor roll. Bara bort från vardag och stress till en oas av fridfullhet där jag kan vara bara mamma och maka utan att ha en massa vardagsting att bekymra mig över. Men den tiden kommer. Jag har idag lagt in om semester och det blir riktigt sent iår och en resa med min egen familj och trevligt resesällskap i form av bror med familj. 2 veckor med sol, bad och bara slappa och ha det bra. Det ser jag fram emot i vinterns kalla och snöfattiga klimat där jag bara far runt om inte vet riktigt vart jag ska ta vägen.

Blir inget långt inlägg idag, för jag ska unna mig en stunds lugn och frid i badkaret. Men först ska jag städa upp efter två små lyckliga gossar som blött ner fram till tröskeln med vatten och dessutom tvättat handdukar i badvattnet...Liver som mamma är underbart, men ibland känns det ganska hopplöst mitt i all vardag.

Pension vid 75, blåa hus och sänkt restaurangmoms

Känner nu att måttet snart är rågat för hur mycket skit våra skattepengar går till samtidigt som vi förväntas jobba tills vi är redo för graven.

Restaurangmomsen uppges på rapport idag ha lett till små sänkningar av matpriserna på restaurangerna i vårt långa land. Vissa städer har till och med priset för en utelunch höjts. Vem gynnar detta? Gynnar det alla vårdbiträden, kassörskor opch andra med låga inkomster. Kan alla nu skippa matlådan och unna sig en utelunch? Förmodligen inte!

Samtidigt kommer förslag att vi ska jobba till 75 års ålder. Som sjuksköterska i äldreomsorgen får jag en inre bild av mig, mina kollegor och alla undersköterskor och vårdbiträden som kryper runt på golvet hemma hos de få som är pensionerade och lindar ben, tar på stödstrumpor och är behjälpliga vid förflyttning på morgnarna och sedan själva få larma på den unga personalen så att de kan ta upp oss med lift för att våra kroppar inte längre klarar den arbetsbelastningen. Fast det är klart, vi kan ju alltid skola om oss och byta med målare, snickare eller varför inte busschafför? Med åldern kommer vissa naturliga förändringar och dom kan man inte alltid bortse ifrån. Att skola om sig till ett mer stillasittande arbete kommer ju aldrig bli aktuellt, för de som har dessa arbeten kommer inte lämna sina tjänster för att byta med oss som faktiskt måste använda kroppen för att lösa våra arbetsuppgifter. Kanske våra politiker vill komma och prova på våra arbeten och sedan fundera på om det är relevant att ens fundera på att höja pensionsåldern? Jag kan tänka mig att Reinfeldt och hans kamrater i toppen gärna får komma och göra prao på många arbetsplatser om de bara ville.

Jag klagar inte på mina arbetsuppgifter, för jag har världens roligaste jobb, men jag tvivlar på att jag kommer orka hålla samma tempo när jag närmar mig 70 år. Man kan inte ha för låg pensionsålder, där har vi ju t.ex. Grekland som exempel, men man behöver juinte överdriva åt något håll. Har man ett yrke där man kan jobba efter 65 tycker jag att det är helt okej, men att dra alla över en kam och sedan föreslå omskolning och studier är helt befängt.

Samtidigt som pengarna inte räcker till våra pensioner ser man på nyheterna att man i en kommun bygger ett nytt resecentrum som man lagt en massa pengar på och målat skiten blått. En man står sedan och uppger att projektet innebär att skiten kommer synas från rymden tack vare Google Earth. Och då måste jag fråga mig och omvärlden, är det viktigt att nån som står på månen ser resecentrum i en stad i Sverige? Finns det inte viktigare saker att lägga pengar, tid och energi på? Barnen, skolan och våra äldre. De flesta som är gamla idag har varit med och byggt upp vårt land. Men vad gör vår generation för att förvalta det? Jo vi bygger blåa hus coh ser till så att de som redan har råd att äta ute fortsätter med det samtidigt som många sliter som djur för att tjäna ihop sitt levebröd och äter slabbig matlåda till lunch. Jag tycker att vi borde skämmas för den brist på respekt som finns för det våra mor- och farföräldrar var med och byggde uppdet Sverige som vi hade förmånen att växa upp i.

Dags för fredagsmys och laddning av batterierna, det lär väl gå åt med tanke på att det verkar vara mera troligt att det är 37 år kvar till pension istället för 27.

Idag hände nåt konstigt

Mina barn ligger i sina sängar och det utan allt för mycket tjafs. De har dessutom hjälp varandra att städa upp allt som låg på golvet. Undrens tid är ej ännu förbi. Detta är något jag kan vänja mig vid i fortsättningen. Jag hade som jag skrev i gårdagens inlägg en positiv inställning att nu ska vi göra detta och smidigt ska det gå. Och det gick! Jag måste säga att jag är imponerad över både mig själv och barnen, vilket teamwork vi har haft ikväll. Detta är en känsla jag ska bära med mig och plocka fram kommande kvällar.

Dagen förövrigt har flutit på i en bra takt. Jag har kokat 8 portioner lunchsoppor, kålsoppa med frikadeller och rödbetssoppa med viktväktarkorvslantar i. Jag har också gjort en stor omelett med lufttorkad skinka, fetaost, lök och soltorkade tomater. Detta samtidigt som min kära make gjortde ett stort lass korvstroganoff till Ludvigs stora förtjusning. Kålsoppa dög inte åt vare sig make eller barn.

Katten som väckte starka känslor hos mig och andra igår fick följa med bror och svägerska hem igår. Den går nu under namnet Findus och det ska bli spännande att se när den ska återgå till den ursprungliga ägaren och vad denne har att säga till sitt försvar.

Det finns så mycket att säga om en massa saker så det är iblnad svärt att veta var man ska börja och var det är läge att sluta. Idag får det nog räcka med djupa funderingar och vardagliga händelser som behöver ventileras.

Nu är det hög tid för en snabb dusch innan det är dags att krypa upp i soffan och reta sig på mammorna i "mammor och minimodeller". Där har vi ett program som väcker känslor och åsikter till liv. En fråga kring detta som inte riktigt kan lämna mina små grå är vilket som är värst. Att en liten tjej får lite rosa ögonskugga och läppglans jämfört med att vaxa benen på henne? Med min lille kille som levde livet som Nils-Astrid en kort period i livet kan jag bara säga hellre ögonskugga än vaxremsor!

Lite av varje i vardag coh helg

Veckan har som vanligt gått fort och det är redan söndagskväll. Denna fruktansvärda kväll som sätter stopp för veckan som gått. Denna söndag slutar, som vanligt när min kära make jobbar kväll, i ett kaos. Barn som varit vakna för länge frerdag och lördag och nu på söndagskvällen inte alls är trötta. Det är inte bara fördelar med sovmorgon inser man då efter att två dagar i rad ha prisat övre makter för att barnen blir större och man äntligen får sova ut på helgmorgnarna. Denna söndag som alla andra varannan vecka slutar med konfliktern och bråk, först mellan barnen och sedan mellan mig och barnen. Varje sådan söndag tänker jag: "så här ska det aldrig mer bli". Men vad händer? Två veckor går och Micke jobbar kväll igen på söndagen och barnen och jag bråkar. Hur mycket kan man bråka om? Jo, väskor som ska packas, tänder som ska borstas, kläder som ska läggas fram och leksaker som ska städas undan. Nog om detta! Nu bestämmer jag mig ännu en gång för att söndag om två veckor när Micke jobbar söndagskväll igen ska jag ta mig tusan börja med alla förberedelser redan kl två på eftermiddagen och så ska jag lägga in dubbla snusar och bara le vackert när barnen börjar bråka.

Nog om detta. Idag har vi varit på kalas för mors make fyller år i veckan som kommer. När vi sitter där i godan ro kommer en katt upphoppandes på fönsterbläcket. Han skriker desperat och vill komma in i stugvärmen. Något som inte är allt för konstigt med tanke på att det är ca 15 minusgrader ute. Katten har halsband och Janne ringer till ägarna som uppger att deras dotter kommer hem till dem en gång om dagen och tittar till katten. Två frågor dyker upp: Vad hjälper det när katten sitter på mammas fösnterbläck flera hus bort och smiter in så fort den får chansen? och Vad gör katten dygnets övriga timmar när den fryser och blir törstig och hungrig? Mors make Janne får också meddelat att man alltid kan spruta vatten på katten så sticker den. Hur tänker en männska som förmodligen är inne i värmen när den uppmanar någon att spruta vatten på en katt som sitter ute i 15 minusgrader? Det borde vara skottpengar på vissa och då menar jag inte katten. Jag kan inte annat än undra vad den lilla kraken gör just nu. Och om det inte vore för att den drabbade samman med vår chihuahua i trädgården skulle jag tagit den med mig hem och låtit den stanna. Är den kvar hos mamma imorgon kommer jag ringa till SLaka djurhem och lämna in den där, så får ägarna åka dit och hämta den och kanske skämmas en smula när de ska lösa ut katten och får förklara varför den lämnats ute mitt i vintern.

Nu var det avreagerat och med lugn i sinnet så blir det nu en snabb dusch och sedan saga för barnen. Imorgon börjar en ny vecka med nya utmaningar.

vardagshelg och massor motion

Gick upp i ottan, kl 06.30, för att vara exakt. Smög iväg i mörkret och iväg till min fristad och återhämtningsplats...stallet. utsläpp och ridning på schemat. Allt började bra tills en häst som bytt hage kastar sig iväg igenom eltråden och in i bredvidliggande hage. Så blev det att laga staket och jaga häst, tur att vi var många som hjälptes åt, men motion blev det. och sedan en härlig tur runt den nya ridvägen...kallt, men härligt. Vid hemkomst var benen helt iskalla, men vad gör det när man får komma hem till en fantastisk familj. Ludvig väntade på mig och vi hade en mysig eftermiddag med filmmys. Nu avslutas dagen med mys inne hos Hampus. Han valde ett program på tv om naturfenomen istället för saga..ville läsa, men det får bli imorgon istället. Då börjar en ny vecka med nya äventyr...

vad är egentligen vardag?

Att skriva om vardagen innebär att man lätt halkar in på vardagliga ting som rutiner, matlagning, läxläsning och så vidare. Men vardagen kan innehålla på mycket mer. Just nu rör det sig mycket funderingar på varför jag blev som jag blev. Vad i en människas vardag är det som driver en till att utvecklas på ett visst sätt. Hur kan det komma sig att min stubin är milslång på jobbet, men motsvarar en kinapuff med atombombseffekt när jag kommer hem? Kan det bero på att jag fått lära mig att det är viktigt att uppföra sig när man kommer ut bland folk och att det är bättre att släppa ut frustrationerna hemma? Sådana frågor får mig att fundera över vad jag vill skicka för signaler till mina egna barn. Med en kille som ska fylla 6 år som har hela kroppen full med märkliga hormoner och medföljande känslor i kombination med en lite större kille som är 9 år och verkar ha kommit in i någon slags andra förpubertet är vardagen just nu ganska tuff. Som kronan på verket har jag slutat röka och har en ny period med kärringhetta. Jag kan inte längre hålla med om att det är bättre att leva ut allt hemma. Visst måste alla få vara arga, ledsna och flippa fullständigt då och då, men min stora utmaning i vardagen just nu är att få mina små killar att förstå att man gör andra ledsna när man är arg och irriterad hela tiden. Det är tillåtet att vara arg, ledsen och irriterad, men det är inte okej att låta det gå ut över andra.
Detta slog ner som en blixt för mig när båda frågar om det får följa med när jag ska iväg på ett ärende och seda flippar de fullständigt när de inser att det inte går att gå ut halvnaken när det är mitt i vintern, något jag själv kände var självklart eftersom det inte är den första vintern vi upplever. Allt mynnar just nu ut i konflikter för småskit som leder till att en hel familj går som på nålar i väntan på nästa utbrott från flertalet familjemedlemmar (mig inkluderad).
Så hur gör man då? Finns det en manual för hur man ska bära sig åt för att ens barn inte ska komma på efter halva livet att allt mamma sa stämde inte? KOmmer mina barn tänka tillbaka på sin barndom och tänka att det var helt okej eller kommer de minnas med fasa?
Jag vet att min stubin behöver växa till sig och om möjligt åtminstone bli någon decimeter lång. Kanske kan varadagen då bli lite lättare att ta sig igenom.

Så var vardagen tillbaka på allvar

Under den långa tid (drygt en månad) sedan förra inlägget har det hunnit vara storhelger och endel födelsedagar. Julen som denna gång skulle var fri från sjukdom och elände mynnade ut i kräksjuka hos barnens farmor med make. Vi lyckades isolera dem så ingen mer drabbades...just då.
Nyår var det jobbhelg och en hel del att pyssla med...och självklart var det en del magsjuka även då. Årets första vecka började bra med ledig dag som skulle tillbringas i badhuset med make och barn. Tyvärr kände jag mig helt förstörd och besöket blev kort och intensivt. Väl hemma och med utlovad Mc Donald´smat drabbas jag av...just det...vinterkräksjukan själv. Från alla håll och kanter kom det under drygt 2 dygn. Inget vidare och dessvärre kan jag i efterhand inte ens skryta med någon viktnedgång. Så fort magen behöll det som stoppades i drog kroppen åt sig och så var det lika illa igen. Dock förde eländet med sig något bra. Jag har nu varit rökfri sedan den 3 januari. Jag har vid ett par tillfällen tagit ett par bloss för att snabbt konstatera att det smakar skit. Äntligen har jag gjort det och tagit klivet tillbaka till livet som rökfri.

Jag har äntligen blivit med häst, en underbar fjordingtjej som jag ska rida 1-2 ggr/vecka. Hon ska bli min räddning när det gäller både vikt och kondition. Har dock konstaterat att våra semesterbilder skulle kunna säljas som bildbevis på att det flutit iland en val på stranden i Alanya midsommar 2011. Inget vidare och jag har gett mig fan på att när jag återvänder till Turkiet (förhoppningsvis augusti 2012) så ska det inte vara lika många kilo som åker. Eftersom jag har fötterna på jorden så inser jag att jag inte ska sätta för höga mål och hoppas på att komma i stl 34 igen så skulle det var kul om jag kunde packa mer en bikini i stl 38/40 i alla fall. Det är en lång bit dit, men med Toppelina i kombination med mindre kolhydrater och mera Wii Sports går det, det vet jag. Så min kommande vardag kommer vara lite rörligare och lite lättare.

Förutom kräksjuka har vi även hunnit med att fira båda mamma och pappa som fyllt år i veckan som varit.

Idag är det dessutom Hampus nionde födelsedag. Vi började dagen med att titta på en video med filmsnuttar från Hampus första år. Han var ju så liten och så go´. Go´ är han fortfarande och ännu en gång har han gett mig kvitto på att vi lyckats ganska bra som föräldrar. Precis innan läggsdags kommer han ut i hallen coh säger: " Mamma, ni kan behålla alla mina månadspengar hela året och betala resan till Turkiet med."
Att de pengarna knappt räcker till parkeringen på Arlanda är helt oväsentligt. Han vill så gärna att vi ska komma iväg på vår resa efter allt som varit det senaste året då vår vardag kantats av sjukhusbesök och medicinering. Hörde idag att det kan bi svårt att få ledigt från skolan för barnen utanför loven. Ludvig är ju inget problem som bara börjar förskoleklass som ju fortfarande är frivilligt. Det kan dock bli svårare för Hampus, men med det senaste året och all skit som varit med först mig och min buk och så Hampus med alla hans turer på PNUT känns det som om vi verkligen behöver komma bort och få lite distans till vår vardag. Kommande veckan blir det till att efterforska fakta om hur det kan gå att få ledigt första två veckorna av höstterminen. Visst är det bra att reglera barnens frånvaro, men det borde ändå tas lite hänsyn till hur mycket de varit borta innan och hur de ligger till i skolan. Hampus som ligger bra till borde kunna ta igen det han missar relativt lätt. Resan tar ju sina timmar och de går ju att utnyttja till skolarbete om det skulle vara så.

Mycket vardag och mycket om kommande dagar blev det i dagens inlägg. Känns som om det blev lite av varje att få fram, men det finns mer som får vänta till en annan dag.

Med barnen i säng och en tidig morgondag att se fram emot kan jag ändå känna att det faktiskt med ganska skönt med vardag. Fasta tider, rutiner som fungerar och på köpet glada barn som inte tjuter för inget bara för att det inte fått tillräckligt med sömn under de senaste dygnen.