Varför ska så mycket handla om prestige i vår vardag? Själv sätter jag ofta hög press på mig själv och frågan är om det är så att människor runt omkring mig skulle döma mig och se ner på mig om jag lät mig slappna av en stund. Om jag faktiskt skulle kunna skita i om det är en fläck här eller en sak där. DEt kan avslöjas att jag faktiskt gjort det hela förmiddagen idag. Skickade iväg make och barn på bio för att jag skulle göra den stora årliga resningen i barnens rum. Vad händer? Jo, jag kollar min mail och fastnar vid datorn för att sedan fara upp som en tok och börjar springa runt och plocka, plocka och plocka. Jag har heller inte motionerat mer än det som blir när jag rider 1 gång/vecka. Frågan är vem som bryr sig, men det är svårt att inte tro att folk ser ner på en när man ser alla inlägg på Facebook, Twittero ch allt vad det heter. Jag förstår inte hur folk hinner och orkar gå upp kl 4 för att hinna springa 2 mil före jobbet, baka frallor till frukost och sedan handla och laga mat för hela veckan efter att ha arbetat 8 timmar för att kunna betala huslånet till den svindyra villan som imponerar på de flesta. Jag fattar det bara inte. Är alla som har en sådan vardag lyckligare än jag och min lilla familj som bor i hyreslägenhet på tredje våningen, kör rostig Volvo, och båda arbetar deltid i vården. Det är så många gånger som man möter en nästan äcklad blick när man talar om vad man gör och vart man bor. Men vi har mycket tid med våra barn, vi kan resa ut i världen och se os omkring och vi är lyckliga med att slippa tänak på bortblåsta takpannor och skyhöga elräkningar. Just nu i alla fall. Visst vill jag äga min bostad och kunna gå ut i min egen trädgård, men inte till det prestigefyllda priset att slita ut mig, min man och mina barn på kuppen.
Nej, vi stannar nog kvar i vår fyra med utsikt över garagen ett tag till och njuter av våra barns uppväxt och har en gnutta livskvalitet tillsammans en tid till..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar