Föräldraskap i vardagen

Har idag fått en mängd tankar väckta till liv av en kommentar på FB. Tråden handlar om huruvida man ska låta ett barn som är 5-6 år gå hem själv från förskolan. Själv skrev jag i tråden att det måste bero på barnets mognad och hur vägen att gå hem ser ut och dess längd. Snart haglade det in kommentarer om kärlek och trygghet och vad man som erfaren pedagog anser i frågan. Dom beslut man som förälder fattar gör man utifrån vilken typ av barn man har framför sig och hur man har uppfostrat sitt barn. Ett barn om klarar av att gå en kort bit på en cykelbana mellan förskolan och hemmet utan att vara rädd eller hamna på avvägar är förmodligen trygg sig och litar på att mamma eller pappa är hemma och möter upp i dörren. Då kanske det inte är så mycket att orda om. När man dessutom låter barnen gå till kompisar i området blir diskussionen på något sätt helt ointressant, färinte kan det vara värre att gå ett antal meter mellan hemmet och förskolan än att gå till en kompis som kanske till och med bor intill förskolan.

Dagens samhälle går inte att jämföra med hur det var på 70- och 80-talen när vi barn var ute sent på kvällarna på sommaren, var ensamma i skogen (jag t.o.m. i Rydsskogen)och åkte själva med bussen. Men om våra barn inte får vistas ute i våra områden och träna på att vara självständiga, hur ska det då gå för dem när de måste klara sig mera självständigt. Jag kommer själv ihåg när jag gick till affären åt mamma eller mormor när jag var 6-7 år. Jag kommer ihåg känslan av att känna mig stor och duktig, att jag faktiskt bidrog med en uppgift i vardagen. En kommentar i den tråd som grundade dagens inlägg går ut på att de flesta föräldrar idag jobbar heltid och att det måste vara en smidighetsgrej om man låter barnen gå hem själva. Helt befängt uttalat. Mina barn går tillsammans hem utan någon vuxen ibland och följden av detta blir då att vi får mer lugn tid i harmoni hemma om jag stannar och handlar medan dom går hem. Vi spar lite tid och får mycket trevligare i slutändan när barnen slipper följa med till affären och handla. Det finns till och med dagar när de ber om att få gå hem själva för att de tycker det är kul att få vara bara som två. Känns inte som om de är otrygga ett enda dugg.


I den här diskussionen kan jag inte låta bli att lägga till annat som dyker upp i mina tankar. En sak är att alla vuxna i samhället betalar skatt varav en del går till skola och barnomsorg, vi föräldrar betalar även varje månad en del av vår inkomst till samma instans. Jag kommer ihåg när min mamma ringde och var upprörd över fritids som inte hade haft en aning om ar min lillasyster var när hon skulle hämtas. Hon var då 6 år och hade gått i förskoleklass och på fritids i ca en vecka. Det visade sig att hon var i ett skogsparti intill skolan och personalen var helt säker på att hon hade gått hem. Då var hon bara ett par månader äldre än när hon gick på förskolan.
En annan sak som bör nämnas är det brev jag själv fick från skola/fritids efter att jag hade skrivit till dem och frågat om min son fortfarande får hjälp att komma ihåg sina toalettider. I svarsbrevet får jag information om att man på fritids har ett högt arbetstryck pga av många barn och lite resurser så att man som personal glömmer bort att påminna. För att minska risken för njurskador är det viktigt för mitt barn att gå på toaletten ofta och det om något borde var viktigt att prioritera. Ger det mitt barn trygghet? För vad är trygghet och vem är det som fastställer definitionen? Jag som jobbar med äldre blir helt förskräckt av en sådan kommentar för om vi som arbetar med äldre och då framför allt inom de privata vårdföretagen får det mycket hett om öronen om våra äldre inte får hjälp med toalettbesöken. Titta bara i media hur man målar upp skräckhistorier kring avföring och urin. Med detta säger jag absolut inte att det är en bagatell, tvärtom, men det är lika viktigt för alla som är i behov av någon form av omsorg att den är individuellt anpassad och att man ser till att ha resurser som tillgodoser behoven. Den kommunala skolan måste börja tänka kvalitet och sätta barnens bästa i första rummet. Jag fick ett förslag om att Hampus kan ha ett larm av något slag när det är dags att gå på toaletten. Ja, och hur skulle det bli för honom om det piper om honom med 1-1,5 timmars mellanrum? Då skulle de andra barnen reagera och ur kul kan det vara för den har larmet i fickan?

Summa summarum vill jag bara få fram att våra barn är vår framtid och de blir vad vi gör dem till. Samhället ser ut så idag att man har fritids och förskolor och då måste man samarbeta mellan hem/skola/förskola utifrån varje barns behov och förutsättningar.