40-årskrisen, vad är det?

Är myten att män som fyller 40 köper motorcykel eller sportbil för att hålla ungdomen vid liv verkligen sann? Kanske är det så, jag vet ett par som gjort det, men om det är av åldersångest eller för att tiden och pengarna faktiskt finns för ens egna inressen när barnen börjar bli stora kan jag inte svara på. Om man ser till medelåldern som i Sverige är runt 80 år för kvinnor och män som hel grupp är det ju faktiskt så att man vid 40-strecket går över i andra halvlek. Man inser att livet faktiskt inte varar förevigt och man vill uppleva sin ungdoms drömmar. Kan det vara svaret på frågan? Är det motorcykar och sportbilar som unga pojkar drömmer om? Ja, många gånger är det nog så. Och varför införlivas drömmarna runt 40? Flera logiska förklaringar kan ges; man har ofta en stabil ekonomi, barnen börjar bli stora och man får mer egen tid, man vet vad man vill och så vidare....och ändå dras slutsatsen att det är en ålderskris. Lägligt nog så här ett par år före min egen 40-års dag och ett par dagar före min makes dito har familjen utökats med ännu en fyrbent varelse. Benen är långa och vackra och bär upp en underbar familjehäst som förhoppningsvis och förmodligen kommer ge hela familjen en fantastisk tid under många år. Grandego är en 12-årig varmblodig travare som är en riktigt underbar häst, lite större och lite mindre utbildad än vad som var tänkt, men vi fastnade för varandra direkt vid provridning och sedan var det kört...jag var bara tvungen att ha honom, vi valde varandra. Efter bara 2 dagar hos oss känner han igen ljudet av vår bil och kommer när vi visslar på honom i hagen. Att få uppleva det igen efter 20 års saknad av Bronco är helt fantastiskt. Jag har alltid varit överytygad om att man bara träffar en sådan häst i livet och kunde aldrig tänka mig att jag skulle var förunnad denna känsla en gång till. 40-årskris eller inte så har jag väntat på en egen häst sedan en höst dag 1976 eller 1977 då jag hittade ett litet shettisföl på Ulrika marknad. Den gången blev det nej med motiveringen att man inte kan ha hästar på balkongen. Att antal år senare gjordes en deal att jag skulle få hjälp med driften av hästen om jag kunde spara ihop till den själv, stort fiasko blev det då jag gärna köpte godis, hästgrejer till sköthästen och en massa annat som ledde till att sparandet dröjde ända till nu. Nu ska här njutas av andra halvlek tillsammans med stora barn, make och stor häst...

Fem veckor...

...har gått sedan senaste inlägg. Under den tiden har jag lyckats ramla av hästen med lite muskelblödningar som följd, hjälpt min 5-åring att påbörja sin ryttarkarriär och även själv tagit mig upp i sadlen igen. Den ofrivilliga avstigningen orsakades av en and som flög iväg precis bredvid oss, Toppis fläg åt ena hållet och jag åt andra...sedan fick jag gå hem till stallet eftersom Toppis fick väldigt bråttom. Väl tillbaka ser jag hästen stå helt lugnt på stallplan tuggandes på en liten grästuva som hon lyckats hitta. Det blev stor dramatik när lillebror fick skjutsa maken till stallet eftersom jag insåg att jag inte skulle kunna köra bilen hem själv. Resten av dagen tillbringades på akuten. Ingen angenäm plats för patienter...man får vänta länge och under den långa tiden höra alla andra gnälla över hur länge man får vänta och att det är förjävligt. Efter att ha varit bakom kulliserna på akuten som student klagar jag inte på väntetiderna då jag vet att den sjukaste får hjälp först. HAr man små skitproblem ska man inte åka till akuten, man ska gå till vårdcentralen och där bli remitterad till specialistläkarna. Det är alla som åker till akuten för öronsus, skoskav och andra ICKE akuta ärenden som skapar köer och väntetid. Nog om detta. Ludvig har påbörjar en ryttarkarriär. Han rider stolt omkring på lilla Isolde, en alldeles bedårande liten fjordingflicka som har ett lagom långt steg för att en liten kille som Ludvig ska kunna rida lätt på henne utan att studsa ur sadeln. Han tycker dock att det är svårt att sköta henne eftersom han inte når upp att borsta mer än i stort sett benen och under magen. Han har löst det på ett logiskt och klokt sätt. Han har önskat sig en häst, en liten en som man kan borsta hela vägen. Han är ju för go'! Till saken hör också att vi till hösten ska försöka hitta en liten häst som ska ingå i vår familj. Familjens första egna häst, den ska vara liten, riden, körd, snäll och enligt Ludvig vit eller brun. Ludvig har varit med i sin första hopptävling, startade i klassen bommar på marken när det var påskhoppning med maskeradtema i stallet. Han red lätt genom hela banan och räknade högt hela vägen - ett-två-ett-två - med en flåsande clownklädd mamma som sprang med och var behjälplig med styrningen och farten. Han var utklädd till indian med fjädrar i man och svans på Isolde, full indianmundering med dräkt, pilbåge, koger med pilar fastsatt i sadeln, fjäderskrud på huvudet och krigsmålat ansikte. Han gjorde succé och vann pris för bästa utklädnad.Efter som han red felfritt fick han också en clear round-rosett. Rosetterna åkte med till dagis för att visa. Själv tog jag mig upp i sadeln för att vara med i klassen 30 cm. Det gick bra, felfri och rosett, men priset blev ökad smärta i rygg och vä ben, men det var det värt. I veckan som gått red jag ut ensam för första gången efter fallet. Det gick bra och jag har även inhandlat en ny ridhjälm med tanke på att den gamla var 20 år och förmodligen inte skulle göra mycket nytta om jag åkte i backen med huvudet före. Nästa vecka blir det ridlektion för min egen del och kanske kan Ludde hänga med och rida nån dag. Om två veckor ska vi hjälpa Hanna med hästarna hela helgen, ha morgonsysslorna och äta fruksot i stallet...ska bli så mysigt. Men först ska det avverkas s:t Georg-firande på scouterna där min stora duktiga kille ska få lite märken under märkesceremonin. Och så ska vi två åka på scoutläger nästa helg, det ska bli så mysigt. När jag nu sitter och sammanfattar allt vad som gjorts och ska göras inser jag att min vardag har blivit väldigt förändrad under den senaste tiden...från att aldrig göra något till att sällan vara hemma. Det är så underbart att barnen börjar bli stora och att de ha hittat intresen som de vill ägna sig åt...ännu mer positivt att de båda gör saker som jag själv gillar, det blir ju lättare att engagera sig, men jag skulle gärna vilja att Hampus framöver även skulle vilja syssla med någon form av sport så att han kommer igång och rör på sig lite mer, men antingen kommer det eller så gör det inte. Man kan ju inte välja åt barnen vad de ska göra...även om jag försökt att locka med både fotboll, handboll och friidrott till honom.

Föräldraskap i vardagen

Har idag fått en mängd tankar väckta till liv av en kommentar på FB. Tråden handlar om huruvida man ska låta ett barn som är 5-6 år gå hem själv från förskolan. Själv skrev jag i tråden att det måste bero på barnets mognad och hur vägen att gå hem ser ut och dess längd. Snart haglade det in kommentarer om kärlek och trygghet och vad man som erfaren pedagog anser i frågan. Dom beslut man som förälder fattar gör man utifrån vilken typ av barn man har framför sig och hur man har uppfostrat sitt barn. Ett barn om klarar av att gå en kort bit på en cykelbana mellan förskolan och hemmet utan att vara rädd eller hamna på avvägar är förmodligen trygg sig och litar på att mamma eller pappa är hemma och möter upp i dörren. Då kanske det inte är så mycket att orda om. När man dessutom låter barnen gå till kompisar i området blir diskussionen på något sätt helt ointressant, färinte kan det vara värre att gå ett antal meter mellan hemmet och förskolan än att gå till en kompis som kanske till och med bor intill förskolan.

Dagens samhälle går inte att jämföra med hur det var på 70- och 80-talen när vi barn var ute sent på kvällarna på sommaren, var ensamma i skogen (jag t.o.m. i Rydsskogen)och åkte själva med bussen. Men om våra barn inte får vistas ute i våra områden och träna på att vara självständiga, hur ska det då gå för dem när de måste klara sig mera självständigt. Jag kommer själv ihåg när jag gick till affären åt mamma eller mormor när jag var 6-7 år. Jag kommer ihåg känslan av att känna mig stor och duktig, att jag faktiskt bidrog med en uppgift i vardagen. En kommentar i den tråd som grundade dagens inlägg går ut på att de flesta föräldrar idag jobbar heltid och att det måste vara en smidighetsgrej om man låter barnen gå hem själva. Helt befängt uttalat. Mina barn går tillsammans hem utan någon vuxen ibland och följden av detta blir då att vi får mer lugn tid i harmoni hemma om jag stannar och handlar medan dom går hem. Vi spar lite tid och får mycket trevligare i slutändan när barnen slipper följa med till affären och handla. Det finns till och med dagar när de ber om att få gå hem själva för att de tycker det är kul att få vara bara som två. Känns inte som om de är otrygga ett enda dugg.


I den här diskussionen kan jag inte låta bli att lägga till annat som dyker upp i mina tankar. En sak är att alla vuxna i samhället betalar skatt varav en del går till skola och barnomsorg, vi föräldrar betalar även varje månad en del av vår inkomst till samma instans. Jag kommer ihåg när min mamma ringde och var upprörd över fritids som inte hade haft en aning om ar min lillasyster var när hon skulle hämtas. Hon var då 6 år och hade gått i förskoleklass och på fritids i ca en vecka. Det visade sig att hon var i ett skogsparti intill skolan och personalen var helt säker på att hon hade gått hem. Då var hon bara ett par månader äldre än när hon gick på förskolan.
En annan sak som bör nämnas är det brev jag själv fick från skola/fritids efter att jag hade skrivit till dem och frågat om min son fortfarande får hjälp att komma ihåg sina toalettider. I svarsbrevet får jag information om att man på fritids har ett högt arbetstryck pga av många barn och lite resurser så att man som personal glömmer bort att påminna. För att minska risken för njurskador är det viktigt för mitt barn att gå på toaletten ofta och det om något borde var viktigt att prioritera. Ger det mitt barn trygghet? För vad är trygghet och vem är det som fastställer definitionen? Jag som jobbar med äldre blir helt förskräckt av en sådan kommentar för om vi som arbetar med äldre och då framför allt inom de privata vårdföretagen får det mycket hett om öronen om våra äldre inte får hjälp med toalettbesöken. Titta bara i media hur man målar upp skräckhistorier kring avföring och urin. Med detta säger jag absolut inte att det är en bagatell, tvärtom, men det är lika viktigt för alla som är i behov av någon form av omsorg att den är individuellt anpassad och att man ser till att ha resurser som tillgodoser behoven. Den kommunala skolan måste börja tänka kvalitet och sätta barnens bästa i första rummet. Jag fick ett förslag om att Hampus kan ha ett larm av något slag när det är dags att gå på toaletten. Ja, och hur skulle det bli för honom om det piper om honom med 1-1,5 timmars mellanrum? Då skulle de andra barnen reagera och ur kul kan det vara för den har larmet i fickan?

Summa summarum vill jag bara få fram att våra barn är vår framtid och de blir vad vi gör dem till. Samhället ser ut så idag att man har fritids och förskolor och då måste man samarbeta mellan hem/skola/förskola utifrån varje barns behov och förutsättningar.

Prestige och livskvalitet

Varför ska så mycket handla om prestige i vår vardag? Själv sätter jag ofta hög press på mig själv och frågan är om det är så att människor runt omkring mig skulle döma mig och se ner på mig om jag lät mig slappna av en stund. Om jag faktiskt skulle kunna skita i om det är en fläck här eller en sak där. DEt kan avslöjas att jag faktiskt gjort det hela förmiddagen idag. Skickade iväg make och barn på bio för att jag skulle göra den stora årliga resningen i barnens rum. Vad händer? Jo, jag kollar min mail och fastnar vid datorn för att sedan fara upp som en tok och börjar springa runt och plocka, plocka och plocka. Jag har heller inte motionerat mer än det som blir när jag rider 1 gång/vecka. Frågan är vem som bryr sig, men det är svårt att inte tro att folk ser ner på en när man ser alla inlägg på Facebook, Twittero ch allt vad det heter. Jag förstår inte hur folk hinner och orkar gå upp kl 4 för att hinna springa 2 mil före jobbet, baka frallor till frukost och sedan handla och laga mat för hela veckan efter att ha arbetat 8 timmar för att kunna betala huslånet till den svindyra villan som imponerar på de flesta. Jag fattar det bara inte. Är alla som har en sådan vardag lyckligare än jag och min lilla familj som bor i hyreslägenhet på tredje våningen, kör rostig Volvo, och båda arbetar deltid i vården. Det är så många gånger som man möter en nästan äcklad blick när man talar om vad man gör och vart man bor. Men vi har mycket tid med våra barn, vi kan resa ut i världen och se os omkring och vi är lyckliga med att slippa tänak på bortblåsta takpannor och skyhöga elräkningar. Just nu i alla fall. Visst vill jag äga min bostad och kunna gå ut i min egen trädgård, men inte till det prestigefyllda priset att slita ut mig, min man och mina barn på kuppen.

Nej, vi stannar nog kvar i vår fyra med utsikt över garagen ett tag till och njuter av våra barns uppväxt och har en gnutta livskvalitet tillsammans en tid till..

Ladda inför morgondagen

Imorgon är det så dags för nästa besök på barnkliniken med äldste sonen. Inget vidare att ladda inför detta när jag vet vilken ångest min älskling har inför detta. När jag försöker ladda mina batterier för att klara av att se mitt barn genomgå alla undersökningar och behandlingar tänkter jag på alla andra föräldrar som har barn med olika medfödda eller senare uppkomna diagnoser av olika slag. När man pratar skuka barn är det ofta de allra sjukaste barnen man syftar till. Utöver dessa finns mängder av barn med olika sjukdomar som påverkar deras vardag och förmåga att leva ett vanligt barnliv med alla dess utmaningar och möjligheter. Barn med t.ex epilepsi, hörselnedsättningar, inre missbildningar etc. Mitt barn är ett av dessa och jag vet hur frustrerande det kan vara att orka stötta och peppa när man helst av allt vill kasta sig på golvet och gråta. När jag såg hur urinledaren som redan är opererad vidgade sig vid tidigare röntgenundersökning ville jag bara skrika rakt ut, gråta, sparka och skronga därifrån. Som mamma kan man inte göra så utan man får snällt stå kvar, hålla sitt barn i handen och svara enkelt och sakligt när barnet frågar vad det är vi ser på bildskärmen.
Ibland kan jag önska att vi som föräldrar fick frågan hur vi upplever situationen i enrum utan barnet. Varför? Jo, för att kunna ställa frågorna som man inte vill ställa inför barnet. Och för att få ur sig frustrationen över hela situationen. Hur ska jag kunna stötta mitt barn att delta i olika aktiviteter som jag vet bidrar till ökade risker för läckage och hur ska jag kunna motivera honom att vilja åka scoutövernattningar när jag vet att han kan väta sovsäcken. Vad jag vill ha sagt med detta är att även föräldrar till barn som är "lite" sjuka kan behöva stöd och hjälp att hantera sjukdomen, symtomen och de situationer som kan uppstå i vardagen.

Orättvisor och vardagsproblem

Har nu i en hel vecka gått och retat mig på att H&M inte hade några armband, halsband eller andra accessoarer till killar längre. Ludvig ville ha ett armband i fuskläder med nitar på som brorsan. Glada åker vi till stan för at inhandla denna viktiga ateralj. Vi letade och letade, när vi sedan frågar ett butiksbiträde svarar hon snorkigt att om dom har nåt så hänger det längst in på en ställning. Väl där blir Ludvig grymt besviken, där finns några neonfärgade svettband till handlederna och ett par gubbrandiga hängslen. Till vänster om denna ställning finns ett helt hav av flickfluffiga utsmyckningar i all jordens förger och former. Ludvig har tidigare i sitt femåriga liv drömt sig bort bland dessa hyllor iklädd sin lillmosters urväxta tunika och glittriga leggings, men nu börjar han bli stor och vill vara en tuff och snygg kille med alla dess attribut. Synd bara då att vårt samhälle hämmar våra pojkar genom fördomar och gamla mossiga idéer om att killar som smyckar sig med accessoarer och glada färger är transvestiter och homosexuella. Det som retar mig mest är att det var så många som påpekade att Ludvig kunde ta skada av att få vara "flickpojke" när han var mindre. Att jag var en pojkflicka med snaggad nacke och trasiga jeans vars fickor var fulla med gamla korkar, stenar, skruvar och allehanda andra grabbiga ting var inget som någon reflekterade över. Min mamma fick förmodligen en klapp på axeln för att hon var så tillåtande och lät mig leva ut i sann jämställdhetsanda, leve den flicka som ger sig in i den manliga världen. Vad är skillnaden undrar jag? Är inte jämställdhet att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och möjligheter? Då undrar jag varför våra pojkar fortfarande 2012 blir ifrågasatta och ibland till och med mobbde om de har rosa tröja och lyssnar på pojkband. Var är jämställdheten, jämlikheten och allt det där. Förmodligen är det många kvinnor som kommer att avsky mig nu,men män är ta mig tusan också utsatta för könsdiskriminering. Jag tror på lika lön för lika arbete och lika vård och allt det där, men en jämställdhetsdebatt ska vara just jämställd. Min syster berättade för en tid sedan att hon hört någon uttala sig om att män inte var kapabla att ta hand om sin avkomma. Att det faktiskt rent av är farligt för barnen att tillbringa för mycket tid med sina barn. I så fall kommer mina barn inte få det lätt som tillbringar mer tid med sin pappa än mamma då jag jobbar mer procent och min man för det mesta är hemma på eftermiddagarna. Han var desutom föräldraledig med barnenhelt frivilligt utan tvång från staten. Kanske dags att söka hjhälp för mina grabbar som både vill ha smycken och fina kläder och dessutom tillbringar mycket tid med sin pappa. Man här ju själv hur fånigt allt detta är.

Jag kommer fortsätta leta efter ett armband till Ludvig och nästa gång de vill ha röda, rosa eller andra glada färger på kläderna kommer de få det. Vill de ha kjol och klckaskor på avslutningen får de det också, för jag tror på en värld där alla oavsett kön är lika mycket värd och helt normal även om det innebär att en eller båda fötterna hamnar på det andra könets spelhalva.

För att återgå till våra älskade män, som ialla fall jag inte vill leva utan, så finns det många olika tillfällen när de blir minst lika diskriminerade som vi kvinnor. Ta bara adoption. Kvinnor kan ensamstående adoptera ett barn utan att någon höjer ett ögonbryn. Det är ju helt okej i dagens samhälle. Men varför blir folk mer brydda om det är en man som vill adpotera. För inte länge sedan var detta helt otänkbart. Varför då? Är en ensam pappa sämre än en ensam mamma. Jag hade själv inte någon riktig fadersfigur under mina första år i livet och det har satt sina spår genom att jag fortfarande kan sörja att jag inte hade vad mina kompisar hade. En pappa är lika viktig som en mamma och alla barn behöver en av varje.

Nu har jag fått ur mig lite av mina frustreringar som jag burit på under veckan som gått. Jag hoppas att många läser det här och att det blir en vild diskussion som sprider sig land och rike runt för jag är så in i Norden trött på att höra alla kärringar klaga över sin situation och att männen privilegias hela tiden. Vårt samhälle kommer bli både jämställt och jämlikt när vi kärringar står på oss i löneförhandlingar och liknande samtidigt som vi släpper in männen på vår planhalva.

nya utmaningar

.

Idag har jag lämnat ett härligt gäng för att gå mot nya utmaningar. Inte så mycket att säga om det förutom att det säkert blir jättebra i slutändan även om det känns trist att lämna det glada gänget.

Det har varit många dagars arbete i ett streck, men imorgon är det ledig dag och den ska spenderas med hästar, barn och make. Det ska bli härligt!

På lördag väntar arbete på dagen och sedan blir det mycket fnitter när jag ska till Skäggetorp på rolig tillställning. Jag tror att kvällen kommer avslutas med något roligt litet inköp. På söndag ska jag för första gången på 2 veckor vakan av mig självt utan klockradio och fan tar den som väcker mig. Jag funderade under eftermiddagen om det är värt att slita som man gör periodvis. Vem blir lyckligare av det? Jag? Vet inte, men det är ju kul att få lönespecen månaden efter, dessutom kommer det förhoppningsvis synas på resultatet i mitt arbete och det är alltid kul att lyckas. Mina barn? förmodligen inte när de inte sett mamma på ett par dygn. Maken? kanske med tanke på ovan nämnda lönespec och planerad semsterresa. Chefen? Förmodligen men bara om jag inte bränner ut mig för då har han inte längre lika mycket nytta av mig. PÅ det stora hela är det alltså inte så många som tjänar så mycket på att en människa sliter hund. Den som egentligen får ut mest av det är jag själv som kan vara stolt över min insats och dessutom få några extra kronor för det så att jag kan ge mina barn och min man en underbar semester i sommar. Det kommer vi behöva efter året som gått med alla utmaningar i såväl arbetet som i familjen.

Nu är det dags att avsluta denna dag och ladda batterierna så at både jag och familjen kan njuta av den lediga dagen i fulla drag