Föräldraskap i vardagen

Har idag fått en mängd tankar väckta till liv av en kommentar på FB. Tråden handlar om huruvida man ska låta ett barn som är 5-6 år gå hem själv från förskolan. Själv skrev jag i tråden att det måste bero på barnets mognad och hur vägen att gå hem ser ut och dess längd. Snart haglade det in kommentarer om kärlek och trygghet och vad man som erfaren pedagog anser i frågan. Dom beslut man som förälder fattar gör man utifrån vilken typ av barn man har framför sig och hur man har uppfostrat sitt barn. Ett barn om klarar av att gå en kort bit på en cykelbana mellan förskolan och hemmet utan att vara rädd eller hamna på avvägar är förmodligen trygg sig och litar på att mamma eller pappa är hemma och möter upp i dörren. Då kanske det inte är så mycket att orda om. När man dessutom låter barnen gå till kompisar i området blir diskussionen på något sätt helt ointressant, färinte kan det vara värre att gå ett antal meter mellan hemmet och förskolan än att gå till en kompis som kanske till och med bor intill förskolan.

Dagens samhälle går inte att jämföra med hur det var på 70- och 80-talen när vi barn var ute sent på kvällarna på sommaren, var ensamma i skogen (jag t.o.m. i Rydsskogen)och åkte själva med bussen. Men om våra barn inte får vistas ute i våra områden och träna på att vara självständiga, hur ska det då gå för dem när de måste klara sig mera självständigt. Jag kommer själv ihåg när jag gick till affären åt mamma eller mormor när jag var 6-7 år. Jag kommer ihåg känslan av att känna mig stor och duktig, att jag faktiskt bidrog med en uppgift i vardagen. En kommentar i den tråd som grundade dagens inlägg går ut på att de flesta föräldrar idag jobbar heltid och att det måste vara en smidighetsgrej om man låter barnen gå hem själva. Helt befängt uttalat. Mina barn går tillsammans hem utan någon vuxen ibland och följden av detta blir då att vi får mer lugn tid i harmoni hemma om jag stannar och handlar medan dom går hem. Vi spar lite tid och får mycket trevligare i slutändan när barnen slipper följa med till affären och handla. Det finns till och med dagar när de ber om att få gå hem själva för att de tycker det är kul att få vara bara som två. Känns inte som om de är otrygga ett enda dugg.


I den här diskussionen kan jag inte låta bli att lägga till annat som dyker upp i mina tankar. En sak är att alla vuxna i samhället betalar skatt varav en del går till skola och barnomsorg, vi föräldrar betalar även varje månad en del av vår inkomst till samma instans. Jag kommer ihåg när min mamma ringde och var upprörd över fritids som inte hade haft en aning om ar min lillasyster var när hon skulle hämtas. Hon var då 6 år och hade gått i förskoleklass och på fritids i ca en vecka. Det visade sig att hon var i ett skogsparti intill skolan och personalen var helt säker på att hon hade gått hem. Då var hon bara ett par månader äldre än när hon gick på förskolan.
En annan sak som bör nämnas är det brev jag själv fick från skola/fritids efter att jag hade skrivit till dem och frågat om min son fortfarande får hjälp att komma ihåg sina toalettider. I svarsbrevet får jag information om att man på fritids har ett högt arbetstryck pga av många barn och lite resurser så att man som personal glömmer bort att påminna. För att minska risken för njurskador är det viktigt för mitt barn att gå på toaletten ofta och det om något borde var viktigt att prioritera. Ger det mitt barn trygghet? För vad är trygghet och vem är det som fastställer definitionen? Jag som jobbar med äldre blir helt förskräckt av en sådan kommentar för om vi som arbetar med äldre och då framför allt inom de privata vårdföretagen får det mycket hett om öronen om våra äldre inte får hjälp med toalettbesöken. Titta bara i media hur man målar upp skräckhistorier kring avföring och urin. Med detta säger jag absolut inte att det är en bagatell, tvärtom, men det är lika viktigt för alla som är i behov av någon form av omsorg att den är individuellt anpassad och att man ser till att ha resurser som tillgodoser behoven. Den kommunala skolan måste börja tänka kvalitet och sätta barnens bästa i första rummet. Jag fick ett förslag om att Hampus kan ha ett larm av något slag när det är dags att gå på toaletten. Ja, och hur skulle det bli för honom om det piper om honom med 1-1,5 timmars mellanrum? Då skulle de andra barnen reagera och ur kul kan det vara för den har larmet i fickan?

Summa summarum vill jag bara få fram att våra barn är vår framtid och de blir vad vi gör dem till. Samhället ser ut så idag att man har fritids och förskolor och då måste man samarbeta mellan hem/skola/förskola utifrån varje barns behov och förutsättningar.

Prestige och livskvalitet

Varför ska så mycket handla om prestige i vår vardag? Själv sätter jag ofta hög press på mig själv och frågan är om det är så att människor runt omkring mig skulle döma mig och se ner på mig om jag lät mig slappna av en stund. Om jag faktiskt skulle kunna skita i om det är en fläck här eller en sak där. DEt kan avslöjas att jag faktiskt gjort det hela förmiddagen idag. Skickade iväg make och barn på bio för att jag skulle göra den stora årliga resningen i barnens rum. Vad händer? Jo, jag kollar min mail och fastnar vid datorn för att sedan fara upp som en tok och börjar springa runt och plocka, plocka och plocka. Jag har heller inte motionerat mer än det som blir när jag rider 1 gång/vecka. Frågan är vem som bryr sig, men det är svårt att inte tro att folk ser ner på en när man ser alla inlägg på Facebook, Twittero ch allt vad det heter. Jag förstår inte hur folk hinner och orkar gå upp kl 4 för att hinna springa 2 mil före jobbet, baka frallor till frukost och sedan handla och laga mat för hela veckan efter att ha arbetat 8 timmar för att kunna betala huslånet till den svindyra villan som imponerar på de flesta. Jag fattar det bara inte. Är alla som har en sådan vardag lyckligare än jag och min lilla familj som bor i hyreslägenhet på tredje våningen, kör rostig Volvo, och båda arbetar deltid i vården. Det är så många gånger som man möter en nästan äcklad blick när man talar om vad man gör och vart man bor. Men vi har mycket tid med våra barn, vi kan resa ut i världen och se os omkring och vi är lyckliga med att slippa tänak på bortblåsta takpannor och skyhöga elräkningar. Just nu i alla fall. Visst vill jag äga min bostad och kunna gå ut i min egen trädgård, men inte till det prestigefyllda priset att slita ut mig, min man och mina barn på kuppen.

Nej, vi stannar nog kvar i vår fyra med utsikt över garagen ett tag till och njuter av våra barns uppväxt och har en gnutta livskvalitet tillsammans en tid till..

Ladda inför morgondagen

Imorgon är det så dags för nästa besök på barnkliniken med äldste sonen. Inget vidare att ladda inför detta när jag vet vilken ångest min älskling har inför detta. När jag försöker ladda mina batterier för att klara av att se mitt barn genomgå alla undersökningar och behandlingar tänkter jag på alla andra föräldrar som har barn med olika medfödda eller senare uppkomna diagnoser av olika slag. När man pratar skuka barn är det ofta de allra sjukaste barnen man syftar till. Utöver dessa finns mängder av barn med olika sjukdomar som påverkar deras vardag och förmåga att leva ett vanligt barnliv med alla dess utmaningar och möjligheter. Barn med t.ex epilepsi, hörselnedsättningar, inre missbildningar etc. Mitt barn är ett av dessa och jag vet hur frustrerande det kan vara att orka stötta och peppa när man helst av allt vill kasta sig på golvet och gråta. När jag såg hur urinledaren som redan är opererad vidgade sig vid tidigare röntgenundersökning ville jag bara skrika rakt ut, gråta, sparka och skronga därifrån. Som mamma kan man inte göra så utan man får snällt stå kvar, hålla sitt barn i handen och svara enkelt och sakligt när barnet frågar vad det är vi ser på bildskärmen.
Ibland kan jag önska att vi som föräldrar fick frågan hur vi upplever situationen i enrum utan barnet. Varför? Jo, för att kunna ställa frågorna som man inte vill ställa inför barnet. Och för att få ur sig frustrationen över hela situationen. Hur ska jag kunna stötta mitt barn att delta i olika aktiviteter som jag vet bidrar till ökade risker för läckage och hur ska jag kunna motivera honom att vilja åka scoutövernattningar när jag vet att han kan väta sovsäcken. Vad jag vill ha sagt med detta är att även föräldrar till barn som är "lite" sjuka kan behöva stöd och hjälp att hantera sjukdomen, symtomen och de situationer som kan uppstå i vardagen.

Orättvisor och vardagsproblem

Har nu i en hel vecka gått och retat mig på att H&M inte hade några armband, halsband eller andra accessoarer till killar längre. Ludvig ville ha ett armband i fuskläder med nitar på som brorsan. Glada åker vi till stan för at inhandla denna viktiga ateralj. Vi letade och letade, när vi sedan frågar ett butiksbiträde svarar hon snorkigt att om dom har nåt så hänger det längst in på en ställning. Väl där blir Ludvig grymt besviken, där finns några neonfärgade svettband till handlederna och ett par gubbrandiga hängslen. Till vänster om denna ställning finns ett helt hav av flickfluffiga utsmyckningar i all jordens förger och former. Ludvig har tidigare i sitt femåriga liv drömt sig bort bland dessa hyllor iklädd sin lillmosters urväxta tunika och glittriga leggings, men nu börjar han bli stor och vill vara en tuff och snygg kille med alla dess attribut. Synd bara då att vårt samhälle hämmar våra pojkar genom fördomar och gamla mossiga idéer om att killar som smyckar sig med accessoarer och glada färger är transvestiter och homosexuella. Det som retar mig mest är att det var så många som påpekade att Ludvig kunde ta skada av att få vara "flickpojke" när han var mindre. Att jag var en pojkflicka med snaggad nacke och trasiga jeans vars fickor var fulla med gamla korkar, stenar, skruvar och allehanda andra grabbiga ting var inget som någon reflekterade över. Min mamma fick förmodligen en klapp på axeln för att hon var så tillåtande och lät mig leva ut i sann jämställdhetsanda, leve den flicka som ger sig in i den manliga världen. Vad är skillnaden undrar jag? Är inte jämställdhet att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och möjligheter? Då undrar jag varför våra pojkar fortfarande 2012 blir ifrågasatta och ibland till och med mobbde om de har rosa tröja och lyssnar på pojkband. Var är jämställdheten, jämlikheten och allt det där. Förmodligen är det många kvinnor som kommer att avsky mig nu,men män är ta mig tusan också utsatta för könsdiskriminering. Jag tror på lika lön för lika arbete och lika vård och allt det där, men en jämställdhetsdebatt ska vara just jämställd. Min syster berättade för en tid sedan att hon hört någon uttala sig om att män inte var kapabla att ta hand om sin avkomma. Att det faktiskt rent av är farligt för barnen att tillbringa för mycket tid med sina barn. I så fall kommer mina barn inte få det lätt som tillbringar mer tid med sin pappa än mamma då jag jobbar mer procent och min man för det mesta är hemma på eftermiddagarna. Han var desutom föräldraledig med barnenhelt frivilligt utan tvång från staten. Kanske dags att söka hjhälp för mina grabbar som både vill ha smycken och fina kläder och dessutom tillbringar mycket tid med sin pappa. Man här ju själv hur fånigt allt detta är.

Jag kommer fortsätta leta efter ett armband till Ludvig och nästa gång de vill ha röda, rosa eller andra glada färger på kläderna kommer de få det. Vill de ha kjol och klckaskor på avslutningen får de det också, för jag tror på en värld där alla oavsett kön är lika mycket värd och helt normal även om det innebär att en eller båda fötterna hamnar på det andra könets spelhalva.

För att återgå till våra älskade män, som ialla fall jag inte vill leva utan, så finns det många olika tillfällen när de blir minst lika diskriminerade som vi kvinnor. Ta bara adoption. Kvinnor kan ensamstående adoptera ett barn utan att någon höjer ett ögonbryn. Det är ju helt okej i dagens samhälle. Men varför blir folk mer brydda om det är en man som vill adpotera. För inte länge sedan var detta helt otänkbart. Varför då? Är en ensam pappa sämre än en ensam mamma. Jag hade själv inte någon riktig fadersfigur under mina första år i livet och det har satt sina spår genom att jag fortfarande kan sörja att jag inte hade vad mina kompisar hade. En pappa är lika viktig som en mamma och alla barn behöver en av varje.

Nu har jag fått ur mig lite av mina frustreringar som jag burit på under veckan som gått. Jag hoppas att många läser det här och att det blir en vild diskussion som sprider sig land och rike runt för jag är så in i Norden trött på att höra alla kärringar klaga över sin situation och att männen privilegias hela tiden. Vårt samhälle kommer bli både jämställt och jämlikt när vi kärringar står på oss i löneförhandlingar och liknande samtidigt som vi släpper in männen på vår planhalva.