Orättvisor och vardagsproblem

Har nu i en hel vecka gått och retat mig på att H&M inte hade några armband, halsband eller andra accessoarer till killar längre. Ludvig ville ha ett armband i fuskläder med nitar på som brorsan. Glada åker vi till stan för at inhandla denna viktiga ateralj. Vi letade och letade, när vi sedan frågar ett butiksbiträde svarar hon snorkigt att om dom har nåt så hänger det längst in på en ställning. Väl där blir Ludvig grymt besviken, där finns några neonfärgade svettband till handlederna och ett par gubbrandiga hängslen. Till vänster om denna ställning finns ett helt hav av flickfluffiga utsmyckningar i all jordens förger och former. Ludvig har tidigare i sitt femåriga liv drömt sig bort bland dessa hyllor iklädd sin lillmosters urväxta tunika och glittriga leggings, men nu börjar han bli stor och vill vara en tuff och snygg kille med alla dess attribut. Synd bara då att vårt samhälle hämmar våra pojkar genom fördomar och gamla mossiga idéer om att killar som smyckar sig med accessoarer och glada färger är transvestiter och homosexuella. Det som retar mig mest är att det var så många som påpekade att Ludvig kunde ta skada av att få vara "flickpojke" när han var mindre. Att jag var en pojkflicka med snaggad nacke och trasiga jeans vars fickor var fulla med gamla korkar, stenar, skruvar och allehanda andra grabbiga ting var inget som någon reflekterade över. Min mamma fick förmodligen en klapp på axeln för att hon var så tillåtande och lät mig leva ut i sann jämställdhetsanda, leve den flicka som ger sig in i den manliga världen. Vad är skillnaden undrar jag? Är inte jämställdhet att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter och möjligheter? Då undrar jag varför våra pojkar fortfarande 2012 blir ifrågasatta och ibland till och med mobbde om de har rosa tröja och lyssnar på pojkband. Var är jämställdheten, jämlikheten och allt det där. Förmodligen är det många kvinnor som kommer att avsky mig nu,men män är ta mig tusan också utsatta för könsdiskriminering. Jag tror på lika lön för lika arbete och lika vård och allt det där, men en jämställdhetsdebatt ska vara just jämställd. Min syster berättade för en tid sedan att hon hört någon uttala sig om att män inte var kapabla att ta hand om sin avkomma. Att det faktiskt rent av är farligt för barnen att tillbringa för mycket tid med sina barn. I så fall kommer mina barn inte få det lätt som tillbringar mer tid med sin pappa än mamma då jag jobbar mer procent och min man för det mesta är hemma på eftermiddagarna. Han var desutom föräldraledig med barnenhelt frivilligt utan tvång från staten. Kanske dags att söka hjhälp för mina grabbar som både vill ha smycken och fina kläder och dessutom tillbringar mycket tid med sin pappa. Man här ju själv hur fånigt allt detta är.

Jag kommer fortsätta leta efter ett armband till Ludvig och nästa gång de vill ha röda, rosa eller andra glada färger på kläderna kommer de få det. Vill de ha kjol och klckaskor på avslutningen får de det också, för jag tror på en värld där alla oavsett kön är lika mycket värd och helt normal även om det innebär att en eller båda fötterna hamnar på det andra könets spelhalva.

För att återgå till våra älskade män, som ialla fall jag inte vill leva utan, så finns det många olika tillfällen när de blir minst lika diskriminerade som vi kvinnor. Ta bara adoption. Kvinnor kan ensamstående adoptera ett barn utan att någon höjer ett ögonbryn. Det är ju helt okej i dagens samhälle. Men varför blir folk mer brydda om det är en man som vill adpotera. För inte länge sedan var detta helt otänkbart. Varför då? Är en ensam pappa sämre än en ensam mamma. Jag hade själv inte någon riktig fadersfigur under mina första år i livet och det har satt sina spår genom att jag fortfarande kan sörja att jag inte hade vad mina kompisar hade. En pappa är lika viktig som en mamma och alla barn behöver en av varje.

Nu har jag fått ur mig lite av mina frustreringar som jag burit på under veckan som gått. Jag hoppas att många läser det här och att det blir en vild diskussion som sprider sig land och rike runt för jag är så in i Norden trött på att höra alla kärringar klaga över sin situation och att männen privilegias hela tiden. Vårt samhälle kommer bli både jämställt och jämlikt när vi kärringar står på oss i löneförhandlingar och liknande samtidigt som vi släpper in männen på vår planhalva.