vad är egentligen vardag?

Att skriva om vardagen innebär att man lätt halkar in på vardagliga ting som rutiner, matlagning, läxläsning och så vidare. Men vardagen kan innehålla på mycket mer. Just nu rör det sig mycket funderingar på varför jag blev som jag blev. Vad i en människas vardag är det som driver en till att utvecklas på ett visst sätt. Hur kan det komma sig att min stubin är milslång på jobbet, men motsvarar en kinapuff med atombombseffekt när jag kommer hem? Kan det bero på att jag fått lära mig att det är viktigt att uppföra sig när man kommer ut bland folk och att det är bättre att släppa ut frustrationerna hemma? Sådana frågor får mig att fundera över vad jag vill skicka för signaler till mina egna barn. Med en kille som ska fylla 6 år som har hela kroppen full med märkliga hormoner och medföljande känslor i kombination med en lite större kille som är 9 år och verkar ha kommit in i någon slags andra förpubertet är vardagen just nu ganska tuff. Som kronan på verket har jag slutat röka och har en ny period med kärringhetta. Jag kan inte längre hålla med om att det är bättre att leva ut allt hemma. Visst måste alla få vara arga, ledsna och flippa fullständigt då och då, men min stora utmaning i vardagen just nu är att få mina små killar att förstå att man gör andra ledsna när man är arg och irriterad hela tiden. Det är tillåtet att vara arg, ledsen och irriterad, men det är inte okej att låta det gå ut över andra.
Detta slog ner som en blixt för mig när båda frågar om det får följa med när jag ska iväg på ett ärende och seda flippar de fullständigt när de inser att det inte går att gå ut halvnaken när det är mitt i vintern, något jag själv kände var självklart eftersom det inte är den första vintern vi upplever. Allt mynnar just nu ut i konflikter för småskit som leder till att en hel familj går som på nålar i väntan på nästa utbrott från flertalet familjemedlemmar (mig inkluderad).
Så hur gör man då? Finns det en manual för hur man ska bära sig åt för att ens barn inte ska komma på efter halva livet att allt mamma sa stämde inte? KOmmer mina barn tänka tillbaka på sin barndom och tänka att det var helt okej eller kommer de minnas med fasa?
Jag vet att min stubin behöver växa till sig och om möjligt åtminstone bli någon decimeter lång. Kanske kan varadagen då bli lite lättare att ta sig igenom.