Livet ur olika perspektiv...

Efter att ha varit lite snål med skrivandet känner jag ett stort behov av att skriva av mig lite.
Mitt i magsjuka och kalenderöppning börjar så en ny dag mitt i livet. Under kvällen igår börjar mitt stora hjärta att kräkas. Efter ett par timmars springande till spyhinken kommer det även i andra änden. Han ligger sedan i soffan och ser allmänt ynklig ut och så säger han plötsligt: "Vet du mamma, jag tror att jag ska köpa en massa såna där små nallar på IKEA, för då hjälper jag ju en massa barn som har det fattigt". Lillebror hakar på och vill skicka bidrag ur sin enorma leksaksarsenal till barn som inga julklappar får. När jag med tårar i ögonvrån säger att vi måste gjort något rätt som fått så underbara barn säger Hampus: "Det har ni ju, ni är ju världens bästa föräldrar!"
Så där satt jag i soffan med tårarna i ögonvrån och kände mig alldeles underbart varm inombords.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förundrad blir jag över att vi faktiskt tar så mycket för givet. Man klagar och gnäller över långsamma datorer eller att den rökta skinkan man alltid handlar till smörgåspålägg var slut och man fick välja ett annat alternativ. Är det egentligen något att klaga på? Alla som känner mig väl tänker nog i denna stund att mänskan(alltså jag) måste blivit religiös. Men måste man vara det för att fundera på sig själv och ens egna liv i en vardag som skiljer sig från andra. Med allt ont som händer i världen kanske det är så att vi alla behöver något eller någon att tro på för att orka med vardagen. Att man är mest aktivt religiös i fattiga länder ksnake beror på att man inte skulle klara en dag utan att finna tröst i att det finns någon eller något som kan göra skillnad.

Det här blev djupt och allvarligt, men jag kan ändå tycka att om våra barn vill ge bort sina leksaker och ber att vi föräldrar ska köpa ett julklappspaket från UNISEF istället för en av de leksaker barnen har önskat sig, då kanske det är dags att vi vuxna tänker efter och faktiskt uppskattar det vi har.

Vad är en tillfällig vinterkräksjuka jämfört med ett barn som har dagliga diarrér för att vattnet inte är rent? Magsjukan går ju över och om ett par dagar skuttar min pigga, glada åttaåring till skolan igen, koleradiarrén kommer vara där, kanske under ett barns hela liv hur långt det nu kan tänkas bli...tänkvärda tankar mitt i vargdagen.

Matlagning och vardagsproblem

Då mina älskade barn ännu en gång skrek ut sina protester över gårdagens val av middag bestämde jag mig. Idag är det barnen som står för menyn och de ska ge sig på att göra pannkakor. Ska bli spännande att se resultatet. De ger sig i skrivande stund in i detta projekt med glädje och livslust. Receptet är framplockat och frågorna haglar. Här idkar vi inte curling så svaret blir att de får stanna upp och fundera. Hur många pankisar går åt och hur många ägg går det då åt. Igår tänkte jag automatiskt att det förmodligen blir fullständig kaos, men nu börjar hoppet att stiga och stoltheten väller ut genom öronen på denna mamma som inser att barnen faktiskt tar detta ansvar på allvar och dessutom med glädje.

Som mamma i en stressig vardag har jag insett att det faktiskt är så att man ändå har lyckats när grabbarna (framförallt Hampus)så glatt antar utmaningen att laga maten. Detta kommer förmodligen att leda till att de en dag i veckan får planera och tillaga middagen. Visst tar det lite längre tid, men vad gör det? Det är ju faktiskt så att livet inte är en transportsträcka till slutet utan något man ska ta vara på och njuta av varje dag...och just nu njuter jag i fulla drag.

Många (inklusive mig själv) tar ofta över och gör allt själv så att familjen kan få ledig kvalitetstid. Men är ändå inte den tid man tillbringar tillsammans i vardagen kvalitet? Att pyssla och stöka med vardagsbestyren tillsammans är ju faktiskt ett sätt att umgås och är inte det livskvalitet så säg...

Ikväll kanske det blir en promenad med systeryster och om det inte blir av tror jag att jag ska ge mig på att prova min Zumba-DVD jag fick på posten idag. Ludvig har en önskan att vi ska dansa mer i familjen så det är ju ett bra tillfälle att göra detta. Stänga av datorer och barnkanaler på tv och svänga de lurviga tillsammans. Kanske detta leder till att vi både har roligt ihop och att mammarumpan lyfter sig en aning. För även om man ska vara glad för det man har så är ju en hälsosam kropp något som borde vara en självklar sak att priorotera...synd bara att det har så låg prioritet.