Vardagsliv

Varför ska man hela tiden sträva efter det ouppnåeliga? Kan man inte nöja sig med att bara vara lycklig där man är? Det är allt för ofta ett samtal mynnar ut i vad man skulle göra om man vann de där 142 miljonerna. Men vad skulle man göra om man förlorade allt man har? Det är det ingen som vill beröra?

Mitt i vardagen är det lätt att bara klaga och gnälla över allt som man inte har och som man tror att man behöver och blir lyckligare av. Jag har dock det senaste året blivit allt mer tveksam och funderar på om inte resten av livet (den andra halvan) inte skulle bli mer angenäm om den mötte med mindre krav på onödigheter.

Med en liten kille (som håller på att bli stor) och som på obestämd tid äter antibiotika för att förhindra att urinvägsinfektionerna som varat en längre tid ska traska upp i njuren som är utsatt...hur vore vårt liv utan mediciner och förnedrande undersökningar? Jag tror jag håller på att bli vuxen så här mitt i livet. Det dyker hela tiden upp perspektiv som jag inte trodde skulle drabba mig.

Så här är jag nu mitt i livet, funderandes på vad som är viktigt och vad man ska prioritera. Jag kan bara komma fram till att om Hampus min lilla älskling bara blev frisk kunde jag avstå från det lilla extra resten av livet.